Har kommer antligen berattelsen om vårt försök att ta oss från Koh Phangan till Bangkok (vanligtvis en redan ganska så tuff resa med båt på 3 h och sen buss i 9 h… men värre blev det!)

Måndag
- Uppstigning 06.30 för att packa det sista och sedan ta taxi in till hamnen vid 07.30. Väl framme i hamnen hade vi 30 min på oss innan färjan skulle avgå, alltså 08.30. Jag och de andra passade på att köpa lite frulle medan Tove fick stå i kö för att checka in oss till båten. Det är redan varmt, vi är trötta och det är mycket folk.
-08.30 sitter vi ute på piren redo att hoppa ombord då det börjar regna. Jaja tänker vi, båten lär ju komma vilken sekund som helst så vi väntar väl.
- 09.15 får vi information om att båten har gått sönder och blir försenad!!! 1-2 timmar dessutom. Jahapp, det var bara att traska tillbaka och sätta sig i väntsalen.
- När 2 timmar har gått och klockan börjar närma sig halv 12 börjar vi bli en aning rastlösa. Vi kan också tillägga i berättelsen här att vi, väldigt duktiga som vi är, tog sjösjuke-tabletter vid 8 på morgonen för att gardera oss mot den jobbiga båtturen som fått oss att spy tidigare. Dessa tabletter är fantastiska MEN man blir väldigt väldigt trött. Nästintill drogad. Och sitter man då på en litet plastsäte med massa viktig packning runt omkring sig går det inte riktigt att bara stänga ögonen och sova, hur trött man än är. I stället blir det som tortyr där man sitter och knappt orkar hålla ögonen öppna.



- I alla fall, vid halv 12 har vi fortfarande inte hört något så Erika och Tove traskar iväg till färjans kontor för att fråga vad som egentligen försiggår. De kommer tillbaka och ser inte nöjda ut. De har nu skjutit upp avgången till klockan 14 istället. Härligt!
- Ytterligare 2 timmars väntan. Vi lyckas få i oss lite mat, någon kollar på film på datorn, någon sover på marken, någon läser en bok och någon stirrar in i väggen och inte vet vart den ska ta vägen. Och så turades vi om typ...
- Klockan blir äntligen 14.00 men ingen båt syns till? Vad händer undrar vi? Ingen information någonstans men tillslut lyckas vi få reda på att det blivit framskjutet till kl 15. Ja happ...
- Under den här tiden börjar viss panik sprida sig mellan mig och Tove. Vädret är riktigt dåligt och vi börjar höra rykten om hur alla båtar ställts in för dagen och vissa tror att det inte kommer bli någon avgång idag över huvud taget! Detta skulle betyda att vi skulle missa vårt flyg till Nya Zeeland nästa dag… PANIK!!!! De är redan massa människor som missat sina flyg pga förseningen.
- Vi frågar ännu en gång vad som egentligen händer? Är båten fortfarande trasig? Inga klara svar får vi utan nu skyller de på vädret och att det är för höga vågor för att åka.
- När klockan slår 15 har det fortfarande inte dykt upp någon båt. Den ska nu gå klockan 16 tydligen.



- Klockan blir 16, vi drar oss ut till piren då informatören från färjeföretaget säger att nu kommer den, på riktigt! Det spöregnar och vi står och väntar… då vi plötsligt ser hur det i horisonten äntligen kommer en båt åkandes!!! Lyckan var stor, vi jublade och tjoade. Regnet började vräka ner mer och mer men äsch tänkte vi, vi kommer ju snart få åka iväg. Och kommer vi bara på den där båten så tar vi ju oss till Bangkok i tid. Lycka och lättnad!!!



- Det kom inte bara en båt utan två! Kaoset blev ett faktum dock då flera hundratals människor ska på dessa två båtar och de flesta har väntat lika länge som vi. Folk är genomblöta, trötta och griniga = de trängs! Vår packning dränktes av allt regn och jag var blöt ändå in på underkläderna. Jag trycker mig framåt med vässade armbågar tätt följd av Erika, Tove och Malin. Jag kom fram till den ena båten där jag visar upp min biljett, Bangkok? Frågar jag och hon svarar yes yes!  Kanon, jag är först in av tjejerna så min uppgift blir att hitta 4 sittplatser, inte alltid lätt. Jag skyndar mig och lyckas paxa plats åt oss alla. Jag är genomvåt och frusen men jag är på båten iaf!!!! Yay!!!
- Där sitter jag och väntar på att de andra ska komma in genom dörröppningen när båten plötsligt börjar röra på sig. Vart är de? Kom de inte med? Paniken sprider sig som en stöt genom kroppen! Jag rusar upp på däck och ser hur massa folk står kvar och trängs på piren för att komma på den andra båten som inte åkt än. Jag viftar och ropar tills jag får kontakt med tjejerna. Varför de inte kom på fattar jag inte då de var precis efter mig ju?
-”Du är på fel båt!!!! Det där är fel båt Liza!!!! Hör jag då Tove ropa…. VA? Är det enda jag skriker tillbaka. Vad gör jag nu? Tårarna börjar rinna och jag blir helt mållös. Efter hela denna dumma dag så hamnar jag tillslut på fel båt?? FEL BÅT?!?!?! Hur lyckas man…
- Ensam, blöt och frusen går jag tillbaka ner och sätter mig. Paret bredvid märker att jag är lite upprörd och jag börjar förklara. Då visar de sig att de också ska till Bangkok och att denna båt går en annan väg bara. Lättnaden var enorm! Jag tänkte där ett tag att nu skeppas jag till någon öde ö vid Borneos kust och aldrig syns till igen. Men icke, det löser sig alltså!
- Så jag åker vidare med båten som tillslut kommer till fastlandet… där det också spöregnar. All vår packning kastas upp på land och blir alltså rejält misshandlad av både personal och väder. Tacka gud att jag inte hade något ömtåligt där i som dator eller kamera. När jag står och letar efter min packning börjar jag prata med två svenskar, Kalle och Viktoria. Tillsammans försöker vi lokalisera den buss vi ska med till Bangkok. Det fanns 3 stycken som stog och väntade på oss vid piren. Alla de 3 var nu fulla och började köra iväg. Jahapp det var bara att stå kvar i regnet och vänta på nästa som skulle komma en stund senare. Blöt blötare blötast!
- När vi äntligen kom på bussen fick vi de 5 platserna längst bak. Helt perfekt! Vi bredde ut oss och försökte få tillbaka något av den värme som lämnade våra kroppar för flera timmar sedan. Att bussen hade på iskall AC hela vägen (13 timmar) gjorde inte riktigt saken bättre.
- Trots den miserabla start på dagen som fick mig att totalt klappa ihop, slutade det hela riktigt trevligt. Vi satt och tjöta halva vägen och sen lyckades jag även sova några timmar.



- Väl framme i Bangkok mötte jag upp med Tove som kommit fram ungefär samtidigt och vi checkade in på det hotell vi bokat för natten… fast det nu var 7 på morgonen! Vi hade alltså missat en hotellnatt men inte tänkte vi missa frukosten och chansen till en varm dusch! Underbart var det, vi hann också packa upp våra blöta ryggsäckar och torka alla kläder så gott vi kunde.



Nu har vi lämnat hotellet och sitter på Bangkoks flygplats, mer än redo att lämna detta land. Det senaste dygnet har tagit enormt på allas krafter och irritationen är ett faktum!

Så summa sumarum:
12 timmars resa blev 8 timmars väntande och 15 timmars resande i stället. Jag har blivit förkyld och gissar på att några av mina klädesplagg kommer mögla då en 10 timmars flygresa följd av 6 timmars buss i Nya Zeeland väntar innan jag kan lufta och torka dem igen. MEN jag är två vänner rikare och det, det är inte dumt det!

2011 har varit ett riktigt bra år. Händelserikt ja, men inga stora livsförändringar som jag inte redan visste skulle hända. Håll i er, här kommer ett ärligt och känsloladdat inlägg om det senaste året!

Inom familjen har det hänt en del det senaste året. Förändringar, både stora och små, som i slutändan har varit positiva. Det har gällt jobb och hälsa och beslut har fattats som har haft positiv inverkan på hela familjen. Båda mina bröder har förlovat sig. Min syster har flyttat hemifrån, något som gjorde henne väldigt gott och det märks redan hur mycket hon växt upp och mognat. Min egen relation till mina syskon tycker jag har stärkts. Jag inser mer och mer hur mycket mina syskon betyder för mig och jag värdesätter min relation till dem på ett annat sätt idag än vad jag gjorde förr. Vi har gått igenom en del tuffa saker de senaste åren som familj, men inget som vi inte tagit oss igenom. Jag ser med otroligt stor spänning fram emot det kommande året. Det kommer hända mycket skoj och vi kommer att växa på många olika sätt!

Att ha bott i Lidköping har varit fett kul, om man kan uttrycka sig så. Jag som kommer från lilla Säffle tycker Lidköping är alldeles lagom till storleken. Många tänker på Lidköping med fasa för dess småstadstänk och lilla utbud. Visst, jag håller med dem till viss del men jag trivdes ändå sjukt bra. Om det berodde på de underbara människor jag träffat där eller själva atmosfären i staden vet jag inte. En kombination kanske? Jag kommer i alla fall minnas min tid i Lisch med massa skratt och glädje. Tror inte jag har haft det så roligt på länge. Det har varit mycket plugg, ibland så intensivt att man bara ville gräva ner sig i en grop för att aldrig återvända, men på något sätt har det alltid löst sig. Jag har upptäckt vilka personer jag fungerar med och vilka jag fungerar mindre bra med. Jag har lärt mig hur jag arbetar i grupp och hur jag fungerar under press. Jag har helt enkelt, vänta här kommer klyschan, lärt känna mig själv bättre.

Jag fick en praktikplats på Läckö Slott under sommaren. Utan några som helst förväntningar kastades jag in ett projekt som fick mig att känna mig viktig och värd något. Jag fick ta ansvar och folk räknade med att jag skulle lösa de problem som uppstod.  Tillsammans med mina klasskamrater Tove och Micaela, min handledare Catarina och hela operaensemblen hade jag en fantastisk sommar. Jag lärde mig att tycka om opera. Jag lärde mig massor om Läckö Slotts- och Lidköpings historia. Och återigen lärde jag mig massor om mig själv.

Nog för att vi började skolan redan hösten 2010, men det är ändå under 2011 som jag verkligen har lärt känna mina klasskamrater. Det finns en viss grupp människor, ni vet nog vilka ni är, som har kommit att betyda mycket för mig. Under ett år har jag lärt känna några av dem bättre än vissa av mina barndomskamrater. De får mig på bra humör i, nästan, alla lägen;) De är av väldigt olika karaktär hela bunten och alla är väldigt speciella på sitt sätt. Ibland skrattar de till och med till något av mina skämt, om det är för att det verkligen var roligt eller för att få mig att må bättre vet jag inte. Men spelar det någon roll? De är fantastiska och jag får vara mig själv.  Bättre än så blir det inte! Att ens föreställa sig hur det kommer vara efter examen då vi alla splittras och försvinner iväg på olika håll i världen vill jag inte. Fy! Men jag ska leva i nuet och njuta av det som är nu.

Resan då, det blir ju en till tripp till Nya Zeeland som jag nu gått och drömt om ända sen hemkomsten i februari 2010.  Nu sitter jag vid en strand i Thailand, 3 dagar från avresa till nz och det hela känns mycket overkligt. Ska bli så sjukt kul. Denna gång har jag med mig några av mina närmsta vänner som jag ska dela hela upplevelsen med. Dessutom fick jag nyss reda på att mina föräldrar kommer på besök i april. Hur fett är inte det?!

Som många vet så är jag en ganska rastlös själ, har inte bott på samma ställe längre en ett år på ganska länge. Jag har ständigt nya planer och vill ständigt till nästa ställe. Detta har orsakat ett visst lidande när det gäller kärleken. Det är aldrig någon idé att träffa någon värd att satsa på, för jag är alltid på väg någonstans. Lite tråkigt ja, men jag överlever. Det har funnits personer som har betytt mer än andra och de kommer jag inte bara sudda bort från livet. Vem vet, en dag kanske man möts igen? Eller är det bara något jag intalar mig efter för många romantiska komedier med lyckligt slut? Den som lever får se. En dag ska jag väl göra som Svensson och slå mig ner, rota mig och skaffa den där villan med volvo, hund, man och barn. Fast jag hoppas det dröjer ett tag till

Nu är det dags att börja göra sig i ordning för kvällens festligheter. Vi ska skåla in det nya året med buller och brak. 2012 kommer bli ett fantastiskt år. Jag bara vet det. Det blir Nya Zeeland, praktik, examen och massa mer!