Har kommer antligen berattelsen om vårt försök att ta oss från Koh Phangan till Bangkok (vanligtvis en redan ganska så tuff resa med båt på 3 h och sen buss i 9 h… men värre blev det!)

Måndag
- Uppstigning 06.30 för att packa det sista och sedan ta taxi in till hamnen vid 07.30. Väl framme i hamnen hade vi 30 min på oss innan färjan skulle avgå, alltså 08.30. Jag och de andra passade på att köpa lite frulle medan Tove fick stå i kö för att checka in oss till båten. Det är redan varmt, vi är trötta och det är mycket folk.
-08.30 sitter vi ute på piren redo att hoppa ombord då det börjar regna. Jaja tänker vi, båten lär ju komma vilken sekund som helst så vi väntar väl.
- 09.15 får vi information om att båten har gått sönder och blir försenad!!! 1-2 timmar dessutom. Jahapp, det var bara att traska tillbaka och sätta sig i väntsalen.
- När 2 timmar har gått och klockan börjar närma sig halv 12 börjar vi bli en aning rastlösa. Vi kan också tillägga i berättelsen här att vi, väldigt duktiga som vi är, tog sjösjuke-tabletter vid 8 på morgonen för att gardera oss mot den jobbiga båtturen som fått oss att spy tidigare. Dessa tabletter är fantastiska MEN man blir väldigt väldigt trött. Nästintill drogad. Och sitter man då på en litet plastsäte med massa viktig packning runt omkring sig går det inte riktigt att bara stänga ögonen och sova, hur trött man än är. I stället blir det som tortyr där man sitter och knappt orkar hålla ögonen öppna.



- I alla fall, vid halv 12 har vi fortfarande inte hört något så Erika och Tove traskar iväg till färjans kontor för att fråga vad som egentligen försiggår. De kommer tillbaka och ser inte nöjda ut. De har nu skjutit upp avgången till klockan 14 istället. Härligt!
- Ytterligare 2 timmars väntan. Vi lyckas få i oss lite mat, någon kollar på film på datorn, någon sover på marken, någon läser en bok och någon stirrar in i väggen och inte vet vart den ska ta vägen. Och så turades vi om typ...
- Klockan blir äntligen 14.00 men ingen båt syns till? Vad händer undrar vi? Ingen information någonstans men tillslut lyckas vi få reda på att det blivit framskjutet till kl 15. Ja happ...
- Under den här tiden börjar viss panik sprida sig mellan mig och Tove. Vädret är riktigt dåligt och vi börjar höra rykten om hur alla båtar ställts in för dagen och vissa tror att det inte kommer bli någon avgång idag över huvud taget! Detta skulle betyda att vi skulle missa vårt flyg till Nya Zeeland nästa dag… PANIK!!!! De är redan massa människor som missat sina flyg pga förseningen.
- Vi frågar ännu en gång vad som egentligen händer? Är båten fortfarande trasig? Inga klara svar får vi utan nu skyller de på vädret och att det är för höga vågor för att åka.
- När klockan slår 15 har det fortfarande inte dykt upp någon båt. Den ska nu gå klockan 16 tydligen.



- Klockan blir 16, vi drar oss ut till piren då informatören från färjeföretaget säger att nu kommer den, på riktigt! Det spöregnar och vi står och väntar… då vi plötsligt ser hur det i horisonten äntligen kommer en båt åkandes!!! Lyckan var stor, vi jublade och tjoade. Regnet började vräka ner mer och mer men äsch tänkte vi, vi kommer ju snart få åka iväg. Och kommer vi bara på den där båten så tar vi ju oss till Bangkok i tid. Lycka och lättnad!!!



- Det kom inte bara en båt utan två! Kaoset blev ett faktum dock då flera hundratals människor ska på dessa två båtar och de flesta har väntat lika länge som vi. Folk är genomblöta, trötta och griniga = de trängs! Vår packning dränktes av allt regn och jag var blöt ändå in på underkläderna. Jag trycker mig framåt med vässade armbågar tätt följd av Erika, Tove och Malin. Jag kom fram till den ena båten där jag visar upp min biljett, Bangkok? Frågar jag och hon svarar yes yes!  Kanon, jag är först in av tjejerna så min uppgift blir att hitta 4 sittplatser, inte alltid lätt. Jag skyndar mig och lyckas paxa plats åt oss alla. Jag är genomvåt och frusen men jag är på båten iaf!!!! Yay!!!
- Där sitter jag och väntar på att de andra ska komma in genom dörröppningen när båten plötsligt börjar röra på sig. Vart är de? Kom de inte med? Paniken sprider sig som en stöt genom kroppen! Jag rusar upp på däck och ser hur massa folk står kvar och trängs på piren för att komma på den andra båten som inte åkt än. Jag viftar och ropar tills jag får kontakt med tjejerna. Varför de inte kom på fattar jag inte då de var precis efter mig ju?
-”Du är på fel båt!!!! Det där är fel båt Liza!!!! Hör jag då Tove ropa…. VA? Är det enda jag skriker tillbaka. Vad gör jag nu? Tårarna börjar rinna och jag blir helt mållös. Efter hela denna dumma dag så hamnar jag tillslut på fel båt?? FEL BÅT?!?!?! Hur lyckas man…
- Ensam, blöt och frusen går jag tillbaka ner och sätter mig. Paret bredvid märker att jag är lite upprörd och jag börjar förklara. Då visar de sig att de också ska till Bangkok och att denna båt går en annan väg bara. Lättnaden var enorm! Jag tänkte där ett tag att nu skeppas jag till någon öde ö vid Borneos kust och aldrig syns till igen. Men icke, det löser sig alltså!
- Så jag åker vidare med båten som tillslut kommer till fastlandet… där det också spöregnar. All vår packning kastas upp på land och blir alltså rejält misshandlad av både personal och väder. Tacka gud att jag inte hade något ömtåligt där i som dator eller kamera. När jag står och letar efter min packning börjar jag prata med två svenskar, Kalle och Viktoria. Tillsammans försöker vi lokalisera den buss vi ska med till Bangkok. Det fanns 3 stycken som stog och väntade på oss vid piren. Alla de 3 var nu fulla och började köra iväg. Jahapp det var bara att stå kvar i regnet och vänta på nästa som skulle komma en stund senare. Blöt blötare blötast!
- När vi äntligen kom på bussen fick vi de 5 platserna längst bak. Helt perfekt! Vi bredde ut oss och försökte få tillbaka något av den värme som lämnade våra kroppar för flera timmar sedan. Att bussen hade på iskall AC hela vägen (13 timmar) gjorde inte riktigt saken bättre.
- Trots den miserabla start på dagen som fick mig att totalt klappa ihop, slutade det hela riktigt trevligt. Vi satt och tjöta halva vägen och sen lyckades jag även sova några timmar.



- Väl framme i Bangkok mötte jag upp med Tove som kommit fram ungefär samtidigt och vi checkade in på det hotell vi bokat för natten… fast det nu var 7 på morgonen! Vi hade alltså missat en hotellnatt men inte tänkte vi missa frukosten och chansen till en varm dusch! Underbart var det, vi hann också packa upp våra blöta ryggsäckar och torka alla kläder så gott vi kunde.



Nu har vi lämnat hotellet och sitter på Bangkoks flygplats, mer än redo att lämna detta land. Det senaste dygnet har tagit enormt på allas krafter och irritationen är ett faktum!

Så summa sumarum:
12 timmars resa blev 8 timmars väntande och 15 timmars resande i stället. Jag har blivit förkyld och gissar på att några av mina klädesplagg kommer mögla då en 10 timmars flygresa följd av 6 timmars buss i Nya Zeeland väntar innan jag kan lufta och torka dem igen. MEN jag är två vänner rikare och det, det är inte dumt det!