2011

2011 har varit ett riktigt bra år. Händelserikt ja, men inga stora livsförändringar som jag inte redan visste skulle hända. Håll i er, här kommer ett ärligt och känsloladdat inlägg om det senaste året!

Inom familjen har det hänt en del det senaste året. Förändringar, både stora och små, som i slutändan har varit positiva. Det har gällt jobb och hälsa och beslut har fattats som har haft positiv inverkan på hela familjen. Båda mina bröder har förlovat sig. Min syster har flyttat hemifrån, något som gjorde henne väldigt gott och det märks redan hur mycket hon växt upp och mognat. Min egen relation till mina syskon tycker jag har stärkts. Jag inser mer och mer hur mycket mina syskon betyder för mig och jag värdesätter min relation till dem på ett annat sätt idag än vad jag gjorde förr. Vi har gått igenom en del tuffa saker de senaste åren som familj, men inget som vi inte tagit oss igenom. Jag ser med otroligt stor spänning fram emot det kommande året. Det kommer hända mycket skoj och vi kommer att växa på många olika sätt!

Att ha bott i Lidköping har varit fett kul, om man kan uttrycka sig så. Jag som kommer från lilla Säffle tycker Lidköping är alldeles lagom till storleken. Många tänker på Lidköping med fasa för dess småstadstänk och lilla utbud. Visst, jag håller med dem till viss del men jag trivdes ändå sjukt bra. Om det berodde på de underbara människor jag träffat där eller själva atmosfären i staden vet jag inte. En kombination kanske? Jag kommer i alla fall minnas min tid i Lisch med massa skratt och glädje. Tror inte jag har haft det så roligt på länge. Det har varit mycket plugg, ibland så intensivt att man bara ville gräva ner sig i en grop för att aldrig återvända, men på något sätt har det alltid löst sig. Jag har upptäckt vilka personer jag fungerar med och vilka jag fungerar mindre bra med. Jag har lärt mig hur jag arbetar i grupp och hur jag fungerar under press. Jag har helt enkelt, vänta här kommer klyschan, lärt känna mig själv bättre.


Jag fick en praktikplats på Läckö Slott under sommaren. Utan några som helst förväntningar kastades jag in ett projekt som fick mig att känna mig viktig och värd något. Jag fick ta ansvar och folk räknade med att jag skulle lösa de problem som uppstod.  Tillsammans med mina klasskamrater Tove och Micaela, min handledare Catarina och hela operaensemblen hade jag en fantastisk sommar. Jag lärde mig att tycka om opera. Jag lärde mig massor om Läckö Slotts- och Lidköpings historia. Och återigen lärde jag mig massor om mig själv.


Nog för att vi började skolan redan hösten 2010, men det är ändå under 2011 som jag verkligen har lärt känna mina klasskamrater. Det finns en viss grupp människor, ni vet nog vilka ni är, som har kommit att betyda mycket för mig. Under ett år har jag lärt känna några av dem bättre än vissa av mina barndomskamrater. De får mig på bra humör i, nästan, alla lägen;) De är av väldigt olika karaktär hela bunten och alla är väldigt speciella på sitt sätt. Ibland skrattar de till och med till något av mina skämt, om det är för att det verkligen var roligt eller för att få mig att må bättre vet jag inte. Men spelar det någon roll? De är fantastiska och jag får vara mig själv.  Bättre än så blir det inte! Att ens föreställa sig hur det kommer vara efter examen då vi alla splittras och försvinner iväg på olika håll i världen vill jag inte. Fy! Men jag ska leva i nuet och njuta av det som är nu.

Resan då, det blir ju en till tripp till Nya Zeeland som jag nu gått och drömt om ända sen hemkomsten i februari 2010.  Nu sitter jag vid en strand i Thailand, 3 dagar från avresa till nz och det hela känns mycket overkligt. Ska bli så sjukt kul. Denna gång har jag med mig några av mina närmsta vänner som jag ska dela hela upplevelsen med. Dessutom fick jag nyss reda på att mina föräldrar kommer på besök i april. Hur fett är inte det?!

Som många vet så är jag en ganska rastlös själ, har inte bott på samma ställe längre en ett år på ganska länge. Jag har ständigt nya planer och vill ständigt till nästa ställe. Detta har orsakat ett visst lidande när det gäller kärleken. Det är aldrig någon idé att träffa någon värd att satsa på, för jag är alltid på väg någonstans. Lite tråkigt ja, men jag överlever. Det har funnits personer som har betytt mer än andra och de kommer jag inte bara sudda bort från livet. Vem vet, en dag kanske man möts igen? Eller är det bara något jag intalar mig efter för många romantiska komedier med lyckligt slut? Den som lever får se. En dag ska jag väl göra som Svensson och slå mig ner, rota mig och skaffa den där villan med volvo, hund, man och barn. Fast jag hoppas det dröjer ett tag till

Nu är det dags att börja göra sig i ordning för kvällens festligheter. Vi ska skåla in det nya året med buller och brak. 2012 kommer bli ett fantastiskt år. Jag bara vet det. Det blir Nya Zeeland, praktik, examen och massa mer!


Vi hörs nästa år!
Stor kram liza


 

 


Kommentarer
Postat av: tove

Vad vackert! Nu blir man ju nästan tårögd igen.

2012-01-01 @ 13:33:45
URL: http://tovemaries.se
Postat av: liza

nu får du nästan skärpa dig tovis, sluta vara så blödig! ;)

2012-01-01 @ 15:29:12
URL: http://mynz.blogg.se/

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0