Att jag skulle klara av en dag utan större aktivitet eller socialisering trodde väl inte ens jag själv på, men det var så det kändes igår kväll. Igår ville jag bara dra täcket över huvudet och vakna upp hemma i min säng hos mamma och pappa. Ja, jag har faktiskt sådana stunder jag med. Stunder när jag bara känner BLÄ för att vara ensam på andra sidan jordklotet. Blä för att behöva tänka hur nästa dag ska se ut. Blä för att inte ha några fasta rutiner. Blä för att ALLT kostar pengar. Blä för att göra massa svåra val helt själv. Men efter ett telefonsamtal med mami, en ganska så god natts sömn (brandlarmet gick vid 05 så vi fick evakuera.. falskt alarm!), en redig portion havregrynsgröt till frukost och en promenad på stan så börjar jag nu få tillbaka mina krafter, både mentala och fysiska. 

Ja, det här är livet på resande fot. Det är inte alltid guld och gröna skogar eller hur nu det uttycket lyder. För det mesta så är det så, ja det kan jag instämma med. Det här är ju faktiskt första gången på hela resan som jag känner såhär, så jag har haft det väldigt bra. Jag har mått som en liten Gud hittills, men nu har jag kommit till en punkt där jag känner mig allmänt förvirrad och lite lost. Jag måste ta beslut och planera om jag ska få mina resebesparingar att räcka till det jag vill. I-landsproblem tänker ni och ja, jag ska väl inte komma och säga att det är något allvarligt det gäller. Men just nu är det mitt liv, mina beslut, mina val vilket också blir mina bekymmer. 

Nu skiner solen ute och jag sitter här inne med en tryckande huvudvärk. Ett tydligt tecken på att jag behöver lämna detta rummet och få lite luft. Tror det får bli en kort promenad för att rensa huvudet lite och hämta nya krafter innan mörkret faller. Imorgon är en ny dag och jag ska planera vidare, komma fram till beslut och förhoppningsvis har jag en biljett från Perth bokad till börjabn av nästa vecka. 

Djupa andetag. Hakuna Matata. Släpp taget och bara kör. Kör hårt och ha kul.