Mount Arthur
I torsdags var det dags att bestiga berg! Nämligen Mount Arthur i Kahurangi National Park här på sydön. Vi begav oss av på morgonen vid 9 från skolan, åkte i cirka 1,5 timme innan vi nådde vår startpunkt. När vi kom fram berättade vår guide att pga vädret, väldigt blåsigt, kunde vi inte gå upp till toppen, utan vi skulle stanna en bit nedanför. Vi började i alla fall vår lilla promenad och alla var på riktigt gott humör. 1,5 timme i konstant uppförsbacke blev det innan vi kom fram till första stoppet, Mt Arthurs Hut. En liten stuga man kan övernatta i om man gör lite längre vandringar. Kort vatten- och vilopaus innan vi kämpde oss uppför sista biten som tog cirka 15 min. Där kom vi äntligen ut ur skogen som vi vandrat i hela tiden så nu blev utsikten fantastisk! Man såg gröna kullar och berg, slätter, hav och så Nelson. Det blåste något så fruktansvärt kallt där uppe men vi stannade ändå i cirka en timme för lunchpaus och allmän vila.
Jag åt mina mycket goda smörgåsar och la mig sen för en liten powernap. Underbart!
När vi började vår vandring neråt tänkte jag "Gud så skönt, nu ska vi bara gå nedför på den stora, fina och breda stigen vi gått upp hit på!". Men nej, nu skulle vi gå en annan väg ner som var riktigt besvärlig. Supersmal, brant och MASSA rötter överallt. Tror alla vrickade fotlederna ett antal gånger. Efter någon timme börjde även benen skaka sådär gött som när de är riktigt uttröttade så då var det svårt att bromsa farten. Men vi kämpade oss nerför i alla fall och kom till Floras Hut, en annan liten stuga för övernattning. Kisspaus och sen bar det av igen, sista 30 minuterna innan vi nådde parkeringen. Nu blev det 30 min i ren uppförsbacke igen, men jag klagade inte. Det v ar bara skönt för musklerna efter den långa färden neråt!
Vid halv sju på kvällen var vi äntligen hemma igen! Det var en mycket trött liza som åt middag och sedan däckade i soffan resten av kvällen. Otroligt fin vandring, kan rekomendera den åt alla! Vacker utsikt och lagom dagsutflykt...
.. men jag vill inte göra om det än på länge.... haha :)
När vi började vår vandring neråt tänkte jag "Gud så skönt, nu ska vi bara gå nedför på den stora, fina och breda stigen vi gått upp hit på!". Men nej, nu skulle vi gå en annan väg ner som var riktigt besvärlig. Supersmal, brant och MASSA rötter överallt. Tror alla vrickade fotlederna ett antal gånger. Efter någon timme börjde även benen skaka sådär gött som när de är riktigt uttröttade så då var det svårt att bromsa farten. Men vi kämpade oss nerför i alla fall och kom till Floras Hut, en annan liten stuga för övernattning. Kisspaus och sen bar det av igen, sista 30 minuterna innan vi nådde parkeringen. Nu blev det 30 min i ren uppförsbacke igen, men jag klagade inte. Det v ar bara skönt för musklerna efter den långa färden neråt!
Vid halv sju på kvällen var vi äntligen hemma igen! Det var en mycket trött liza som åt middag och sedan däckade i soffan resten av kvällen. Otroligt fin vandring, kan rekomendera den åt alla! Vacker utsikt och lagom dagsutflykt...
.. men jag vill inte göra om det än på länge.... haha :)
Kommentarer
Trackback
