Då var man hemma igen. På svensk mark. I lilla Holmedal i de värmländska skogarna. 

Landade egentligen i onsdags men har spenderat lite tid i Stockholm och Göteborg. Ville passa på att träffa lite folk innan jag drog mig tillbaka uppe hos mamma och pappa. Sömnen har varit lite fucked up de senaste dagarna men nu börjar den bli bättre. Vaknar inte längre 5 på morgonen, helt klarvaken trots att jag la mig sent. Skönt det. 

 

Men nu kommer den. Paniken. Nu när man är tillbaka i verkliga livet och alla frågor börjar strömma in. Vad ska jag göra med mitt liv? Vad är nästa steg? Vad vill jag bli? Vad ska jag hitta på? Frågorna är många och svaren är färre... Tacka vet jag att Erika kommer nästa vecka. Då kan vi ha ångest ihop.

 

Kanske borde vara sådär organiserad och kreativ som folk är på film. Skriva en lista över mina drömmar och sen se vilka som är realistiska och vilka som faktiskt går att genomföra. Gud vilken bra idé. Ska vara sådär äckligt käck och ha en inspirationsdag där jag skriver listor och googlar jobb och platser jag vill besöka. Kanske ser på någon inspirarande film som Eat Pray Love eller Bridget Jones Dagbok. Ja, jag tycker faktiskt att den senare är ganska inspirerande.

 

Men först ska jag packa upp min feta väska som bara står där i hörnet och glor på mig. Jag vill inte. Att packa upp är det sista tecknet på att jag verkligen är hemma och just nu vet jag inte om jag vill vara hemma. Eller jo, såklart jag vill... eller?