Efter Wellington bar det av mot Tongariro National Park. Vi stannade till vid en park på vägen där de spelade in Rivendell- scenerna i Sagan om ringen (jag vet, det är mycket SoR nu och mer ska det bli!!). Alltid lika roligt att få se, nördig som man är!

Sen blev det incheckning på hotellet, och inte vilket ställe som helst! Utan Bayview Chateau Tongariro. Samma ställe som Filip firade sin födelsedag på, för många många år sedan. På kvällen blev det mest chill och middag. Vi passade på att vila oss inför kommande dags äventyr - Tongariro Crossing! En 2 mil lång vandring uppe i vulkanområde.

Alarmet ringde nästa morgon vid 05:00, snabbt upp ur sängen för att göra sig iordning och äta frukost. Vi hade blivit tipsade om att försöka komma iväg så tidigt som möjligt för att slippa allt folk. Tongariro crossing är otroligt populär och fullknökad hela sommaren. Så vi bestämde oss för att börja gå så fort det ljusnat.

Så strax före 7 bar det av! Pappa fick stanna hemma då hans ryggproblem inte blivit bättre på sistone men jag och mamma traskade på. Första timmen var vi helt själva, vandrande i ett månlandskap i dimman. Riktigt häftigt. Lite svagt kunde man ana höga bergstoppar runt om oss men det var fortfarande för tät dimma för att se klart. Efter första timmen började folk komma ikapp oss, inte för att vi gick långsamt utan för att flera av dessa människor nöjde sig tydligen inte med att gå utan de sprang!

Vandringen tog oss cirka 8 timmar totalt, men då tog vi många pauser och gick i lugnt och skönt tempo. Det var riktigt häftigt när man väl kom upp på lite höjd och dimman och molnen försvann. Då såg man vulkanen Mt Ngarahoe torna upp sig och återigen kom Sagan om Ringen nörden fram i mig då denna vulkan användes som Mt Doom i filmerna.

Vi var uppe på 1900 meter som högst, och då hade man otroligt fin utsikt. Vissa partier av vandringen var lätta och med bra väg medan andra ställen var hemska. Som värst var det när vi tog oss upp för den brantaste delen, då blåste det riktigt kraftiga vindar och underlaget var mjukt sand/grus som man bara kanade runt i. Dessutom var det stora stup på vardera sida om den lilla stigen. Då slog hjärtat lite extra fort! Ett litet snedsteg och man hade ramlat ner…

Det var i alla fall trötta, slitna men väldigt glada och nöjda värmländska kvinnor som gick i mål framåt 3-tiden! Jag har aldrig vandrat så långt förut så jag är väldigt nöjd och stolt över mig själv J fast det dröjer nog ett tag innan jag gör något liknande igen… haha

På kvällen blev det trerätters middag i hotellets restaurang, välbehövligt! Sen vid 9-tiden dunsade en mycket mätt och trött Liza i säng och somnade med detsamma.