Avsked

Jahapp, då var det dags igen.

Separationsångest. Idag var det dags att säga hej då till syskonen. Vet inte riktigt varför jag har så svårt att säga hej då till folk denna gången. Inför min förra resa till Nya Zeeland var det inte alls samma sak, var så himla exalterad inför resan att säga hej då var mitt sista bekymmer, jag ville bara iväg. Nu är det helt tvärtom. För varje dag som går och tar mig närmare avresa vill jag mindre och mindre åka. Varför? Har ju längtat som aldrig förr för att äntligen få komma iväg. Men nu när det väl gäller så blir jag nästan panikslagen och vill bara stanna hemma.

Har mina tankar kring varför jag känner som jag gör. Under min förra resa hände det en hel del i familjen, ganska seriösa saker som fick mig att vilja åka hem. Men jag stannade, vilket jag nu idag är glad för då allt tillsut gick bra. Nu är det dags att lämna alla där hemma under en längre tid ännu en gång, och rädslan för att något ska hända är stor. Tror det är därför jag har lite smått panik och börjar gråta så fort jag tänker på att säga hej då till familjen. Rädsla. Fy sjutton!

Sen är det mycket positivt som kommer att hända här hemma medan jag är borta också, och det gör det hela lite lättare! Kommer missa något som för mig är väldigt stort och det känns såklart lite tråkigt. Men tacka vet jag facebook och skype i såna här lägen!! 

Nu ska jag torka tårarna och slå på Sagan om konungens återkomst. Det blir grejer det!



3 dagar

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0